Klippbok
Vi har tagit del av Yngves klippbok med tidningsklipp från särskilt den tidigare delen av hans karriär som solist och kompositör. Boken avspeglar den gradvisa avskärmning och isolering mot publiken som karaktäriserar Yngves utveckling. Materialet är rikhaltigt i början och tunnas ut varefter tiden går.
Den första noteringen är från 16. Maj 1916 och en konsert med Richard Anderssons Musikskola där Yngve vid pianot framförde sin egen pianotrio:
”Yngve Sköld, som ger de vackraste löften. Med öfverraskning lyssnade man till två satser ur en pianotrio, frukten af en femtonårings alstring, hvari röjdes osedvanlig formbegåfning samt en frisk melodisk och harmonisk uppfinning af nordiskt ursprung.
Att profetera är ju vanskligt, men af allt att döma möter här en begåfning, vid hvilken man har anledning knyta de varmaste förhoppningar.”
Skriver signaturen O. M--s.
Signaturen är inte lika entusiastisk vid uruppförandet av den symfoniska dikten ”Nåjden Nischergurgjes vandring till Sames söner” den 6. Februari 1917 på Musikaliska Akademien under Nils Grevillius ledning. Svagheterna ursäktas dock helt av kompositörens ungdom.
”Att vid skildrandet av nordisk vildmarksnatur undvika Sibeliska tonfall, kräfver starkare själfständighet än med fog kan väntas af en sjuttonåring.--- Mest fängslar finalen, fylld af stolt lidelse och erbjudande originella effekter.”
Signaturen S. v. K. tycker om samma uppförande:
”En symfonisk dikt i fyra satser efter delvis lappländska motiv, vilken väckte uppmärksamhet för en god uppfinning och en lyckad instrumentering.”
Från en konsert i Malmköping med Svea, Hilding och Yngve Sköld, säger H.
”Hr Yngve Sköld presenterade en egen komposition, sonate för piano, som främst gav honom anledning att ådagalägga en verkligen brilliant pianoteknik.”
Vid en konsert I Musikaliska Akademien, den 23. Februari 1918, framfördes pianomusik och O M--s. från SvD var på plats:
”Hr Sköld, som förut väckt uppmärksamhet genom sin beaktansvärda lapska symfoni, gav denna gång i ett variationsverk för piano ånyo bevis på sin formella säkerhet och skicklighet. Därjämte kunde med tillfredsställelse iakttagas ett visst nationellt inslag, som ej alltför ofta möter i ungsvensk musik.”
Yngve uppträdde såväl i kyrkor som Stadshotellets salong med egna och andras pianoverk. Från konserter i Askersund och Örebro sades:
” hans oktavlöpningar , i vilket avseende man ansett honom ej vara överträffad av varken någon svensk eller utländsk pianovirituos.—
En av hans största förtjänster som kompositör är att få fram de mest skiftande tondagrar.”
”I ett 2-timmars långt program visade han en fenomenal teknisk färdighet. Under dessa tekniska bravurnummer ljöd flygeln som en hel orkester.”
Yngve turnerade tydligen regelbundet under åren 1918 till 1920 och överallt får han stora lovord för sin tekniska brillians men också för de egna kompositionernas ton och innerlighet. Man kan också konstatera att kritikernas insikt och attityd varierar betänkligt.
Från 1921 finns bara ett par omnämnanden i svensk press men desto mer från Tjeckien, tyvärr får vi invänta lingvistisk expertis för att citera dessa.
Den 17. December 1922 var Yngve tillbaka på den svenska scenen, närmare bestämt i Gävle under två s.k. Folkkonserter (med låga priser) dirigerade av Hilding Rosenberg. Förutom Berwalds Ess-dur symfoni och dagen efter Brahms e-moll framfördes Yngves Konsertfantasi för piano och orkester båda dagarna. De fyra närvarande kritikerna var inte överväldigade.
”Hr Yngve Skölds pianokonsert var av originellt slag och verkade mestadels äkta orientalisk. Men ej ett enda svenskt drag kunde förmärkas”
Under denna recension har Yngve gjort en liten radanmärkning refererande till ovanstående. ”Idiot!!!”
Särskilt den andra dagen var glest besökt, ”dock sattes deras (publiken) receptionsförmåga på ett mycket svårt prov.”
”Publiken applåderade (dock); vissa av densamma alldeles ofattbart intensivt.”
”Herr Skölds Konsertfantasi hade att uppvisa många vackra poänger i fråga om såväl motiv som rytmik och polyfoni och dess upphovsman visade sig äga säker blick för effekterna, men det häftigt pulserande stycket med dess mässingsstöt blev något för mycket utdraget och tröttande. Han har tydligen glömt att i begränsningen röjes mästaren.”
Jag utelämnar resten av kommentarerna tillsammans med recensenternas signaturer.
Under 1923 fortsatte Yngve sitt turnerande i Sverige och fick alltid beröm för sitt pianospel.
”Den mest fulländade teknik förenade sig hos koncertgivaren med den mest äkta musikaliska känsla, ett liv och en eld, som verkade överväldigande.”
Tyckte Akke i Norrtälje den 21. Februari 1923.
Den 22. Oktober 1924 dyker en klassiker för första gången upp i pressen. Röda Kvarns Orgeltimme. Vid den andra konserten uppträdde operasångare Gunnar Grip vid sidan om Yngves orgelspel.
”Röda Kvarns förträfflige ordinarie organist, Yngve Sköld, icke blott beledsagade påpassligt och säkert – särskilt diskret var registreringen utan dokumenterade sig även i solonummer, varibland en ställvis dramatiskt färgad, i formen stark och delvis om Sibelius´ tonspråk erinrande egen komposition, ”Fantasistycke” op 13, som en tekniskt driven och välbalanserad orgelspelare.”
Orgeltimmarna inföll varje onsdag och programmet varierades med både sång, soloinstrument ackompanjerade av Yngve på piano eller orgel och mimade dansnummer.
Den sista recensionen i klippboken är från den tolfte timmen, den 18. Februari 1925. Tyvärr färgas omdömena mycket av klagomål på orgelns dåliga stämning, vad Yngve måste ha lidit.
Den 6. Mars 1925, gavs en konsert i K.F.U.M:s spartanska hörsal inom ramen för ”Internationella Sällskapet för Samtida Musik” där Yngve tillsammans med Gösta Björk framförde Yngve´s violinsonat.
”Av Yngve Sköld spelades en romantisk sonat för violin och piano i vilken man finner en försynt, ej påträngande musiker med utpräglat klangsinne och även sinne för proportioner. Sonaten vann också åhörarnas varma erkännande tolkad av hr Gösta Björk och med tonsättaren själv vid pianot.”
E.M.S.
“Yngve Skölds violinsonat op. 10., som inledde konserten, gjorde ett enbart sympatiskt intryck. Man märkte tydligt av den formella säkerheten i strukturen, vidare konstaterade man med glädje att han hör till de få nu för tiden som våga låta hjärtat sjunga.”
-m –r.
Från året 1926 finner vi inga klipp men den 23. Januari 1927 uppförs Yngves ”Poème elégiaque” Op. 25 vid en söndagsmatiné och hela storstadspressen var där och bevakade.
”En svensk nyhet med franskt namn var en orkesterdikt av Yngve Sköld. Elegiskt var stycket dock endast i början, sedan blev det lidelsefullt upprört, för att sedan klinga ut i ljus dur. Hr Skölds stycke gjorde emellertid ett icke osympatiskt intryck, men själva greppet var för vekt, försiktigt och tidsbundet.”
DN P. –B. (Petterson-Berger?)
”Det gällde tydligen här för tonsättaren att visa, hur långt han nu – i sitt Op. 25 hunnit i förmågan att ta vara på en stor orkesters resurser.”
Stockholms Tidningen. K. B.
”En nyhet var Yngve Skölds ”Poème Élégiaque”. Hos denne svenske tonsättare finnes en enkel och innerlig tonkänsla med ett aktningsvärt kunnande. Hans musik tycks fjärran från alla tomma fraser. Vad den utsäger sker av inre nödvändighet, och det är alltid angenämare att lyssna på sådant än på tekniska bravader utan inre halt.”
Svenska Dagbladet. M. P.
”Söndagsmatinéns program bjöd på en svensk nyhet av Yngve Sköld, en av våra hittills mera sällan i programmen företrädda tonsättare. Hans tondikt röjer omisskännlig begåvning, uppfinningsförmåga i förening med sinne for form och färg.”
Socialdemokraten. Patrik V.
”Hr Sköld, som vid mycket unga år i både orkester- och kammarmusikverk gav prov på tonsättarbegåvning, befäste nu tidigare erhållna fördelaktiga intryck. Med skicklig orkesterbehandling förde han sitt elegiska poem, vars allmänna, osökt uttryckta känsloinnehåll gav skäl för namnet, upp till en verkningsfull stegring; återgången till den melankoliskt betraktande stämningen kunde kanske ha skett något raskare. Melodiskt hördes någon anknytning till gammal folk- eller kyrkoton.”
Aftonbladet. H. G-t.
”Vid söndagsmatinén framfördes en svensk nyhet, Yngve Skölds ”Poème élégiaque” för stor orkester. Man gladde sig åt att få höra något av denne synnerligen begåvade, men samtidigt tystlåtne, reklamen och moderiktningarna fjärran stående tonsättare. Yngve Sköld har en rätt rik alstring bakom sig, varav dock tyvärr mera sällan något spelats – troligen på grund av hans tillbakadragsenhet.”
Nya Dagligt Allehanda. W. S.
I.S.C.M anordnade i början av 1928 två konserter med verk av Yngve. Den första som inte är daterad innehöll Yngves ”Sonatin för violin och piano” och den andra, den 29. Mars, premiären för ”Cellosonat, e-moll, Opus 26”.
”Den törst efter verklig, från hjärtat flödande musik, som de tre tidigare programnumren framkallat, stillades genom Yngve Skölds ”Sonatin”, ett sällsynt ädelt verk, där en nordisk, Sjögren-befryndad ingivelse inkarnerats i former, som föra tanken till César Franck, särskilt i yttersatserna. Sonatinen är en verklig klenod i vår litteratur för violin och piano”.
Tyckte H. G—t. i Aftonbladet.
”Kvällens egentliga behållning gav Yngve Skölds Sonatin för violin och piano – utmärkt framförd av Tobias Wilhelmi och tonsättaren. Om också det personliga uttryckssättet här är mindre framträdande, utstrålar dock från denna musik en sådan kraft och hälsa och ett så friskt, äkta musikerhumör att man ryckes helt med. Av hr Sköld böra vi få höra mer”.
Nya Dagligt Allehanda. W. S.
”En svensk violoncellsonat av Yngve Sköld hade kunnat vara ett nummer även för utomstående, om den ägt mer friskt rytmiskt liv, mer äkta uppfinning, mindre vek och vacklande stil. En och annan glimt av levande ingivelse visade att upphovsmannen ej är obegåvad, men – vad har han gjort för studier? Dessa massor av toner utan klar mening, modulationer utan logik, tematiskt arbete utan resultat tyda på mycket klena förebilder och outvecklat formsinne”.
Petterson-Berger i DN.
”Den första svenska noviteten för aftonen var Yngve Skölds Cello-sonat c-moll, Op. 26. Han har tydligen skrivit denna med tanke på cellons uttrycksmöjligheter; verket är i övervägande grad kantabelt hållet och bjuder (som i första satsens sångtema och Andantets folkviseartade huvudmotiv) på mycken melodisk skönhet”.
Nya Dagligt Allehanda
”Med Yngve Skölds nya violoncellsonat förflyttades åhöraren från djungelvärlden liksom till en svensk smultronhage. Hans både naturligt och kultiverat verkande tonspråk har fortfarande drag av både Sjögren och Petterson-Berger; endast kunde önskas stramare formgivning”.
Aftonbladet.
”melodiskt schvungfull och ungdomligt svärmisk musik bjöd Yngve Sköld på i en formellt helgjuten men en smula vidlyftig cellosonat”.
Stockholm Dagblad.
”en ny sonat för violoncell och piano av Yngve Sköld, vars kompositoriska begåvning här framstod mindre fördelaktigt än i den nyligen framförda violinsonaten. Cellsonaten saknar visst icke melodisk profil, men dess arkitektoniska svagheter är alltför påtagliga”.
Svenska Dagbladet. M. P.
”fick jag lyssna till en färsk violoncellsonat av den talangfulle Yngve Sköld. Den vittnar om hans melodiska ingivelse och formella säkerhet mer än om förmågan att genom kontraster i motivval och rytmik ge åhöraren behövlig omväxling”.
Social Demokraten.
Följande klipp från en konsert i Konsertföreningen är inte daterade men referenser till uruppförandet för ett par år sedan av violinsonaten pekar på 1928 eller 29.
”I Yngve Skölds Konsertfantasi för piano och orkester lärde vi känna en sympatisk ung talang, som gärna får komma med flera nyheter. Stycket är icke helt självständigt i uppfinningen, men det kan även äldre mästare anklagas för, däremot gör det intryck genom fördragets musikaliska värme och naturlighet. Särskilt vackert klingade de folktons-färgade episoderna., och solopartiet spelades med stor schwung och pianistisk ”schmiss” av komponisten vid flygeln”.
Stockholms Dagblad. T. R.
”en konsertfantasi i e-moll för piano och orkester av Yngve Sköld. Den unge tonsättaren ger oss här ett stycke rätt välklingande och välmenande musik, där såväl melodik som harmonik är av det mera enkla, föga bestickande slaget – några atonala snedsprång slapp man åtminstone att här få konstatera”.
Svenska Morgonbladet. - d r -.
”Det är inga originella idéer han för till torgs, det mesta går i svensk folkton eller tangerar Hoffmanns äventyr(i finalen), men det hela är försynt som komponisten själv och inbringade honom som återgav den mera obligata pianostämman med talang, publikens sympatifulla applåder”.
Social Demokraten. Patrik V.
”Där var en blygsamt nog ”Konsertfantasi” betitlad pianokonsert av Yngve Sköld, som i en sats förenade tre i tempo och stämningsinnehåll olika avsnitt. Komponisten hör till dessa fina försynta naturer, som mest hålla sig i skymundan och undvika reklamtrumman. Han är ingen ikonoklast, han uttrycker sig musikaliskt naturligt, saknar kanske egentlig egenart men verkar genom sin friska och otvungna melodiska uppfinning ogement sympatisk”.
Nya Dagligt Allehanda. W. S.
”Skölds konsertfantasi, som egentligen är en koncentrerad pianokonsert med tre sammanhängande satser. Verket visade en del beröringspunkter med komponistens ungefär fem år tidigare presenterade orkestrala förstlingsverk, som ville skildra en lappländsk trollkarls färd bland Same-folket. Också nu hördes en del pentatoniskt anklingande motiv och en del – särskilt i finalen – om Sibelius erinrande vändningar. Det sålunda nordligt, om man så vill norrländskt, lokaliserade tonspråket företedde en förening av friskt och vekt lynne, som ej minst tack vare den relativt knappa formen kunde utöva sin flärdfritt vinnande verkan”.
Aftonbladet. H. G—t.
Nu följer ett hopp i tiden ända fram till den 25. April 1931 och en kammarmusik konsert i Konserthusets lilla sal.
”I Yngve Skölds trio för flöjt, violin och viola, op. 27 kunde man iakttaga en nyorientering hos tonsättaren: Han rör sig här i Debussys och Ravels impressionistiska sfär. Harmoniken har förfranskats, och melodiken är på god väg att också bli det. – Annars vittnar själva fakturen och formbehandlingen om avsevärda framsteg i tekniken”.
Svenska Dagbladet. M. P.
”Det hela började mycket nordiskt blont och städat med en Trio för flöjt, violin och viola av Yngve Sköld. Den bestod av två satser, av vilka den andra (i variationsform) bjöd på en hel del vackert tänkt och naturligt funnen, välformad musik(man fäste sig bl.a. vid ett lustigt smått Regerskt fugato )”.
Nya Dagligt Allehanda. W. S.
”Yngve Skölds tonsättarbegåvning har vi mött under en betydligt fördelaktigare aspekt, mera lyrisk, spontan och omedelbar än i denna komposition”.
Stockholms Dagblad.
”inledningsnumret av Yngve Sköld, en trio för flöjt, violin och viola, gjorde ett särskilt fördelaktigt intryck. Tack vare klanglig charm och osökt melodik hade detta i varje fall välskrivna opus, vars figurativa behandling av flöjten påminde om en del nutida fransmän, dock möjligen varit ännu mer välkommen som avslutning”.
Aftonbladet. H. G—t.
Yngve skrev ”Berceuse” vid sonen Gunnars födelse, 1929-30 och den framfördes vid Svensk Tons sjunde konsert på Skansens Högloft, den 13 December 1933.
”Åldern hos Yngve Skölds ”Berceuse” känner anmälaren inte till. Det är möjligt att den var manuskriptfärsk- programmet borde lämna upplysningar i dylika frågor -; i varje fall presenterade den ett gott stycke musik i sin upphovsmans frasfria och klara stil”.
Dagens Nyheter. C. B—g.
Inför Gustaf Adolfs dagen 1932 och den kantat av Yngve Sköld som uppfördes där gjorde en av morgontidningarna en intervju med Yngve.
”Dagens Profil. I dag högtidlighålles det stora 6 novemberminnet med en Gustaf Adolfsvesper i Oscars kyrka. Huvudnumret blir en ståtlig kantat, som då för första gången framföres. Texten är författad av komministern i församlingen, teol. Doktor Nils Algård, och musiken komponerad av Yngve Sköld. Solister äro operasångerskan Rut Althén och konsertsångaren Ragnar Hultén, varjämte Oscarskyrkans stora Motettkör och Konsertföreningens stråkorkester medverka. Vid orgeln sitter Patrik Vretblad, dirigent är Karl Oskar Othzén, och församlingens kyrkoherde Valdus Bengtson håller talet om dagens betydelse. Kantattexten författades till firandet av 300-årsminnet av slaget vid Lützen för två år sedan. Kantattexten är mycket vacker, intygar verkets kompositör Yngve Sköld, och så är den skriven i musikalisk rytm så att den har varit lätt att tonsätta. Sköld tillhör de unga begåvade komponister, som hunnit över stadiet ”lovande” och redan haft tillfälle att visa lejonklon, men genom de tryckta tiderna på området fått nöja sig med att tåligt vänta på det stora tillfället. Han är bördig från den sörmländska landsbygden och är nu 35 år. Sin första utbildning fick han vid Richard Anderssons musikskola. Sedan gick Sköld ett år på Musikaliska Akademien, där han tog organistexamen, varefter han reste till Tjeckoslovakien och genomgick Meisterschule i Prag (huvudskligen piano)samt studerade dirigering och komposition i Brünn. Vid hemkomsten till Sverige vann den unge musikern anställning som pianist och organist i Svensk Filmindustri, där han till en början skötte orgeln på Röda Kvarn och nu huvudsakligen är sysselsatt vid inspelningar på Råsunda och emellanåt gör förspelet på en biograf. – Jag brinner av lust att få försöka mig på allt, bekänner den unge blygsamme men stillsamt energiske mannen. Jag håller f.n. på med kammarmusik och har förut gjort huvudsakligen orkestersaker och pianostycken. Vid Musikaliska Konstföreningens pristävling 1927 blev jag prisbelönad för en fiolsonat och ett pianostycke. Det är svårt att få ut något i tryck. Nordiska Musikförlaget har emellertid förlagt mina variationer för piano och Gehrmans en bagatell för liten orkester, som framförts på ”Svensk Ton”. –Yngve Sköld är en framtidsman, förklarar doktor Algård. Hans kantat är visserligen hållen i modern stil, men i hög grad melodiös och rörlig. Kompositionen förenar på ett ädelt sätt det majestätiska och det innerliga.”
Wol-.
”Yngve Sköld har skrivit en kantat för två soloröster, kör, stråkorkester och orgel till text av Nils Algård. Verket framfördes i går, den 7. November 1935, vid Gustaf Adolfsvespern i Oscars Kyrka. Mot vanligheten bild icke här körerna den fasta grundvalen utan snarare solopartierna och recitativen. Tonsättaren har emellertid, som den orkesterman han är, lyckats bättre med den absoluta än med den fast litterärt bundna musiken. Musiken är emellertid alltigenom dramatisk och når höjdpunkten i kantatens senare delar”.
Socialdemokraten. E. M. S.
”I överföringen från Oscarskyrkan kommo verkets stora musikaliska förtjänster, däribland i främsta rummet några ståtliga körsatser, särdeles väl till sin rätt”.
Svenska Dagbladet. H. M—g.
”Till denna dikt har Yngve Sköld skrivit musiken. Denne tonsättare har många egenskaper, som gör honom ägnad för en sådan uppgift som denna. Han äger en naturlig uppfinning och äkta känsla, som han mäktar kläda i gripbara melodiska linjer. Därtillär han kunnig och driven i det musikaliska hantverket, icke endast vad beträffar de klangliga utan även de harmoniska och kontrapunktoriska medlen”.
Stockholmstidningen. K. A—g.
För 1936 saknas helt införanden i klippboken om det betyder att Yngve inte fick något uppfört är svårt att säga. Nästa händelse som är dokumenterad är en söndagskonsert i Konsertföreningen, den 27. September 1937. Där Suite Concertant för Viola och Orkester, Op. 35 från 1935 uruppfördes.
”Yngve Skölds Svit återigen är musik helt och hållet och god musik. Den har väsentligen sin styrka i haltfull, plastiska ingivelser, utarbetningen förmår däremot icke alltid hålla intresset vid makt, kanske icke minst beroende en rätt tungt arbetande orkester. Sviten var kort sagt ett mycket aktningsvärt verk, som ytterligare förstärker det intryck av begåvning och ambition man fått av Skölds föregående verk”.
Svenska Morgonbladet. G. T.
”Första satsen började friskt, men blev sedan något konturlös. Från och med andra satsen steg verket högst betydligt. Detta berodde på de mycket vackra melodiska uppslag, som Sköld kom med i alla de tre sista avsnitten. Dessa fängslande musikaliska tankar komma emellertid ej så till sin rätt, som de borde göra, till stor del beroende på en underlig instrumentation, där en basun är ute och för oljud i tid och otid”.
Stockholms Tidningen. Kurt Atterberg.
”en Svit i C-dur för viola och orkester av Yngve Sköld. När denne unge tonsättare framträder har han alltid något av vikt att säga och han visar sig även i detta verk som en allvarligt kännande och logiskt tänkande man. Denna fyrsatsiga svit är utomordentligt väl, men lite tungt genomarbetad”
Social Demokraten. E. M. S.
”Yngve Sköld stod för den andra nyheten, en svit i C-dur för altviolin och orkester. Han har med en rad kompositioner i både större och mindre former erövrat ett respektfullt rykte för smakfull uppfinning och gediget kunnande. Där funnos vackra infall och mycken omsorg; man skulle över huvud taget kunna säga att den Sköldska stilens signum, sådan den exponeras här, är besinning. Hans musik är meditativ, eftertänksam, välformad – även där den utan fara borde kunna slå sig lös. Det är också musik som man respekterar och tar av sig hatten för; man slänger aldrig huvudbonaden i vädret ”i vild fanatisk yra.”
Dagens Nyheter. C. B—g.
”Den andra nyheten hade Yngve Sköld som upphovsman. Den betecknades som svit, men var egentligen en konsert i fyra satser för viola med orkesterledsagning. Sköld är en kunnig och flitig man, som vandrar på väl banade vägar. Hans melodiska uppfinning röjer här en lika stor förtrogenhet med det typiskt svenska som med ”allerweltsmusiken”.
Svenska Dagbladet. M. P.
”Yngve Sköld stod för nästa nyhet, en ”svit i c-dur för altviolin och orkester”. Varför just en ”svit” förresten. Är det inte en Altviolinkonsert? Yngve Sköld har aldrig hört till de revolutionära andar, som till varje pris vill överraska, han nöjer sig med de vedertagna formerna och strävar bara efter att fylla dem med ett vettigt och vederhäftigt innehåll”.
Aftonbladet. G. R—t.
”Kvällens nyhet n:o 2 stod Yngve Sköld för. Den hade formen av en fyrsatsig svit C-dur för viola och orkester. Som alltid hos Yngve Sköld har man här att göra med solid, fast timrad och klart gestaltad musik med många vackra melodiska uppslag och väl genomförda motiv-behandlingar. En allmänt nordisk grundton vilar över musiken- iblan kommer man att tänka på Peterson-Bergers nord-svenska melos- som ej uppvisar några direkta personliga drag men som är angenäm och trygg att lyssna till. Särskilt i den långsamma satsen och i finalens sångbara tema ligga verkets skönhetsvärden. Violastämman är ganska konsertant lagd och inte alltid så lätt”.
Nya Dagligt Allehanda. V.S.
Den 19. April 1939 i Konsertföreningen under Fritz Busch kommer så Yngves troligen största framgång, uruppförandet av hans andra symfoni i c-moll opus 36. Kvällen förgylldes ytterligare av Myra Hess som spelade Beethovens fjärde pianokonsert.
”En ny svensk symfoni och en betydande sådan var det oväntade trumfess som Konsertföreningen spelade ut vid sin konsert i går. Yngve Sköld har man hittills lärt känna som en nordisk tonpoet av det på en gång blida och kärva slaget, sval i koloriten och minst av allt revolutionär, formsäker, harmoniskt habil och av utpräglat ”borgerlig livssyn”, för att nu ta en litterär term, och hans symfoni av i går – nr 2 i c-moll – kom därför med åtskilliga överraskningar. Inte så att Yngve Sköld plötsligt blivit ”modern” – det blir han säkerligen aldrig – eller därför att han nu med en gång skulle ha slagit in på några revolutionära linjer, långt därifrån; symfonien går helt och hållet i vedertagna, klassiskt nordiska spår. Utan därför att den visade upp så många sidor i komponistens musikaliska fysionomi som man inte kunnat ana sig till, nämligen ett sinne för dramatik och ett temperament, som i all sin strama behärskning gjorde ett utomordentligt starkt intryck. Dessa sidor kom framför allt fram i de båda sista satserna, det brett upplagda adagiot med den högtidligt framskridande sorgemarschen, och i den virvlande finalen med det harmoniskt djärva och fräna intermezzot i bleckblåsarna. Det var en strålande kulmen efter den formsäkra, optimistiskt durljusa och svenskt klingande, men en smula konventionella första satsen, och det fantasifull men ännu knappast riktigt originella scherzot, ”allegro burlesco”. Helhetsintrycket var imponerande och det skulle vara mer än märkvärdigt om inte denna symfoni skulle ha möjligheter att gå ut över Europa som ett prov på svensk symfonisk konst. Fritz Busch hade lagt ned mycket hängivet arbete på verket och orkestern spelade utmärkt. Det var en stor svensk framgång.
Aftonbladet. Ry.
”Skölds symfoni är utan tvivel hans hittills bästa verk. Den har en viss nordisk ton, som utan att på minsta sätt imitera, erinrar om Stenhammar. Sköld visar sig i detta verk som en äkta symfoniker. Hans temata äro kanske inte alltid så intressanta, men de bli det, när han arbetar med dem. Formen är stram, när han sagt det han vill säga, blir det inget onödigt svamlande. D. v. s. det skulle inte skada om kodan i sista satsen kortades av något, där får man för första gången i hela symfonien intrycket av att - det här har vi redan hört. Instrumentationen är naturlig och tillbakahållen. Det blir aldrig fråga om några extrema klangkombinationer. Första satsen har en lyrisk karaktär, men även där finnas partier med intensitet och högt spända linjer. Andra satsen är frisk och spirituell och har många lustiga rytmiska effekter. Den tredje har en mera tragisk prägel. Sista satsen är energisk och intensiv och har en både skickligt gjord och inspirerad genomföring. Fritz Busch, som dirigerade konserten, hade tydligen lagt ned ett grundligt arbete på detta intressanta verk. Resultatet blev också strålande.
Svenska Morgonbladet. Dag Wirén.
”Fritz Busch hade med aktningsvärd självuppgivelse avstått från sin bearbetning av ett Reger-verk, för att få helt ägna repetitionerna åt en ny svensk symfoni av Yngve Sköld. Det var hans nr. 2, som på onsdagen bars till dopet. Han har tidigare både med orkester- och kammarmusikverk visat sig som den försynte och ärlige svensk som han även är såsom personlighet. Så ock i denna symfoni, som i de tre första satserna väcker föreställning om sommarvandring i Jämtland, kanske på Frösön med dess blandning av fjäll-, skogs- och sjöluft. I första satsen tycker man sig se tonsättaren med doftande Frösöblomster i knapphålet. Denna sats bär vittne om formell talang och även sinne för god orkesterklang. Andra satsens scherzo för tanken på sommarens surrande flygfän, mygg och bromsar, som irritera vandraren – för övrigt lustigt koncipierad. I den tredje satsen har vandraren hunnit in på Frösö kyrkogård, där tonerna av en folkligt klingande hymn strömma ut ur templet, för ett ögonblick distraherade av förbifarande bilturister. Satsen präglas av äkta känsla och stämning. I finalen tror man sig försatt intill lägerplatsen, ty här smattra trumpeter och föres en särdeles bråkig tillvaro. Den satsen avvek från den typiskt svenska grundtonen i de föregående, verkade mera gjord än känd. Hr Busch hade tydligen omfattat nyheten med levande intresse och lämnade den ifrån sig i så gott skick, att publiken blev tagen och visade sin uppskattning av både symfonien och dess tolkning genom långvarigt bifall, som även adresserades till tonsättaren.
Social Demokraten. Patrik V.
” En svensk nyhet stod som första nummer på Konsertföreningens program, en symfoni i c-moll signerad Yngve Sköld. Man har skäl att lyckönska tonsättaren till det verket – det var i mer än ett hänseende ett kraftprov, och det slog synnerligen väl ut också som publiksak tack vare sin fasta legering av kunnighet och känsla. Sköld vandrar visserligen inte några nya vägar, han meddelar sig på ett språk som för längesedan vunnit spridning, och han förefaller kanske inte alltid riktigt självständigt personlig i tonfallen – anknytningarna till såväl Petterson-Berger som den tidigare Sibelius voro stundom mycket påtagliga i det förhandenvarande sammanhanget. Men ändå hade man ett bestämt intryck av individuell vilja och energi, individuell skaparanda, i denna symfoni. Den verkade på ett specifikt sätt lika helgjuten som helhjärtad. Den lät tillgänglig och otvetydig inte minst för att den var så säkert och redigt byggd, med utpräglat sinne för både form och färg. Något kunde man möjligen tänka sig annorlunda – den långsamma tredje satsen klingade förvisso lika inspirerad som någonsin de andra, men skulle nog vunnit på dels en något sprödare instrumentation, dels ock stramare begränsning av tonflödet. Så som den nu tänjts ut förlänade den dubbel mening åt den gamla tesen att vackra visor är aldrig långa. Vilken alltså tycktes innebära även detta: att ett alltför långdraget styckelyrik mot slutet mister den lyster som lockade och drog i början. Som starkast hävdade sig i alla fall andra och sista satsen. Den förra – ett allegro burlesco med ett kantabelt parti infällt som utmärkt kontrast – framstod nästan i Nielsensk relief med sin lustigt ettriga intensitet, och finalen blev en storartad kulmen genom sin dynamiska spänning, sin muskulösa spänst och uttrycksfulla fantastik.”
Svenska Dagbladet. K. R-n.
”Yngve Sköld hade i går stor framgång på Konsertföreningen med sin nya symfoni i c-moll, och han förtjänade den genom sitt arbetes ärlighet, kunnighet och klara vilja. Han känner det musikaliska hantverket bättre än många andra komponister, men han skryter inte av det; han gör inga virtuosa konster, men låter ändå hela den symfoniska satsen bärs av effektfull stegring. Hans motiv uttrycka sig fyndigt och bearbetas överskådligt; endast i yttersatserna s.k. genomföringspartier märker man den där fatala skuggrädslan för att inte vara ”kunnig nog”, som förleder så många goda talanger till kontrapunktisk självuppgivelse. Som fantasi tilltalar särskilt det bevingade scherzot – det är en näktergalsdrill, som plötsligt slog sig ned i en ung tonsättares skrivbordslåda och lika plötsligt blev ett flyttfågelsträck mot Norden, ty nordisk längtan och tro är kärnan i Yngve Skölds sista f.ö. mycket seriösa verk. Vemodig lyrisk känsla präglar Adagiots burna koralstrofer; och patetisk kraft utgår från de moll-starka vingslagen i symfoniens Moderato (à la Brahms) och dess upproriska Allegro finale (à la Beethoven). Det finns gedigen klassisk ton i dessa satser. Men den friska fågelstämma, vilken så glättigt och otvunget kvittrade till och blev personlig sång, den försatte orkesterns blåsare i gott humör: det är inte alla dagar det föds ett lyckligt Scherzo till världen; ett lyckat svenskt skälmstycke i Dur skapas bara några få gånger på seklet. Ett nordiskt flyttfågelsträck brukar ju dra förbi i Moll. Fritz Busch dirigerade symfonien med sympatisk inlevelse och klangverkan.
Ture Rangström skrev ovanstående recension och fortsatte med nedanstående;
En större upplagd artikel förekom i Nya Dagligt Allehanda dagarna efter uruppförandet av andra symfonin:
”Sörmlandspojken som segrade med Symfonin.
Fritz Busch eld och lågor för Yngve Sköld – tar verket med till utlandet.
Vid Konsertföreningens onsdagskonsert vann i ett slag en för den mindre initierade musikpubliken hittills tämligen obekant svensk tonsättare, Yngve Sköld, en dunderframgång med sin då som nyhet framförda andra symfoni. Publikens jubel i går slår eko i morgontidningarna, där kritiken är mer än välvilligt instämd. N.D.A:s medarbetare fann herr Sköld på morgonen i full verksamhet uppe på ”Stim”, där han sköter det stora notbiblioteket. –Jag är naturligtvis både glad och tacksam över framgången, säger den sympatiskt anspråkslöse tonsättaren, men jag är tacksam över att ha fått en så utomordentligt intresserad dirigent som Fritz Busch. Han har lagt ner flera dagars intensivt arbete på instuderandet av mitt verk. Några större nya saker har inte hr Sköld i görningen just nu – det rör sig endast om smärre orkesterverk. Men en färsk stråkkvartett har han lämnat in till Fylkingen. Före viktorian i går kan han anteckna några tidigare framgångar – två verk antagna av Musik. Konstföreningen 1927 samt ett pris i S.F:s kompositionstävling 1936. För övrigt har han tidigare skrivit klaververk med orkester, kammarmusik och en hel del för vita duken under stumfilmstiden (han satt med i S.F:s orkester på den tiden) samt har lämnat bidrag till första svenska ljudfilmen ”Säg det med toner”. Om Busch hade planer på att föra symfonin med sig utomlands, visste komponisten ännu ingenting med bestämdhet. Vi kunna emellertid tala om för honom att dirigenten själv lär ha ansett att bara på symfonins tredje sats borde Yngve Sköld bli en världsberömd man, och att dirigenten ämnar ta verket med för presentation i Europa och på andra sidan haven. En stor och välförtjänt framgång för en 40-årig svensk tonsättare, som aldrig slagit på stora trumman för sig själv och aldrig sökt reklamen.”
Ett halvt år senare, den 28. Oktober 1939, uruppfördes Yngves första stråkkvartett, Opus 29. I en konsert arrangerad av Fylkingen i Konserthusets lilla sal.
”fick man stifta bekantskap med en stråkkvartett av Yngve Sköld. Det fyrsatsiga verket är skrivet med mycken satsteknik och kontrapunktorisk skicklighet. Den rörliga och rika fakturen gör emellertid kvartetten rätt svårtillgänglig, vilket dock icke hindrar, att verket innehåller melodiska oaser av stor charme, t.ex. triodelen i scherzot, och altviolinens sköna inlägg i adagiot”.
Stockholms Tidningen. Atterberg.
”Fylkingen hade samlat ett gott hus i lilla konserthussalen på fredagskvällen. Man framförde först en nyhet, nämligen Yngve Skölds stråkkvartett op. 29, en icke oangenäm, delvis rentav insmickrande bekantskap, om än av måttlig originalitet. Formell skicklighet och god melodiös uppfinningsförmåga kännetecknade verket, i synnerhet mellansatserna. Komponisten hade helt visst skäl att känna sig mycket nöjd med den välspelande kvartetten.
Svenska Morgonbladet. –er.
”Kvällens första nummerutgjordes av en manuskriptfärsk stråkkvartett av Yngve Sköld, som härmed på nytt dokumenterade sin fasta karaktär och kunnighet som tonsättare. Någon utpräglat personlig stil har han väl knappast, men kanske skulle man kunna säga, att han ger ett betryggande intryck av självständighet även i sina anknytningar till äldre ideal och förebilder. Han har tillägnat sig deras språk så djupt och intensivt, att det blivit hans eget, att det förefaller osökt och omedelbart som uttryck för vad han själv har på hjärtat. Och likaväl som i den e-moll symfoni Konsertföreningen introducerade i våras, kände man nu i denna stråkkvartett kraften av en individuell vilja och pulsen av äkta inspiration. Musiken verkade inte bara välskriven, utan tillika sjungande innerlig.”
Svenska Dagbladet. K. R-n.
”Fylkingen program vid gårdagens konsert inleddes med en nyhet, en stråkkvartett op. 29, av Yngve Sköld. Och det föreföll inte vara någon dålig nyhet, om man också skulle vilja höra den en eller annan gång till för att bli bättre på det klara med den. Att den verkligen hade ett musikaliskt innehåll, att tonsättaren burit på musikaliska tankar, värda att framlägga offentligt, fick man ett bestämt intryck av, och ofta lade han även fram dem på ett verkningsfullt sätt. Men – man fäste sig vid det redan i första satsen – ibland doldes de väl mycket av formella oklarheter. Kanske berodde en del på utförandet. – men det är ju inte alltid lätt att genast ge den rätta formen åt ett nytt verk, särskilt om dess innehåll som i detta fall, inte i alla avseenden ligger så omedelbart tillgängligt. Det blev mer av kantiga oskönheter och ibland oro i stämföringen än kanske kompositionen föranledde, att döma av de bästa partierna. Hit hörde exempelvis finalen, mede ett kraftfullt motiv och en spänstig hållning,---”
Dagens Nyheter. S-n B-te.
”Fylkingen startade på fredagen sin konsertserie för innevarande säsong inför en publik, som till stor del fyllde lilla konserthussalen, –och inledde med en nyhet, stråkkvartett op. 29 av Yngve Sköld. Där finns både energifyllda motiv med strama rytmer, men också förtjusande kantilenor, varibland huvudmotivet i adagiot, där violan hade en tacksam uppgift. Harmoniken är måttfullt modern och fakturen vittnar om stor talang.”
Social Demokraten. Patrik Vretblad.
”Yngve Skölds stråkkvartett föreföll icke så lätt att spela och instrumentalt klarlägga, det långa fugatot i första satsen t.ex. skrapade en hel del, men det är sannolikt ett stycke som vinner. Goda uppslag i allegrosatserna , en stillsam, svärmisk lyrik i de sångbara partien, något av äkta musikant i humöret, är det som tilltalar hos denne komponist; han kan sitt yrke. Han skäms inte heller för att uttrycka ett naivt och ljust lynne i sin musik; när han blir melankolisk, sker det så försynt och blygsamt, att kontrasten mot en patetisk tid ter sig personligt övertygande.”
Nya Dagligt Allehanda. Ture Rangström.
Det är ett långt hopp i tiden fram till 23. Mars 1942 då ”Sinfonia da Chiesa Op. 38, från 1939 uppfördes i Konsertföreningen.
”Konserten inleddes med ett första framförande av en Sinfonia da Chiesa, av Yngve Sköld. Verkets fyra satser äro väl avvägda, ej talträngda, men fulla av koncentrerad vitalitet, där teknik och inspiration leka kurragömma med varandra och med – lyssnaren. Det representerar till stor del samma stilprinciper för svensk kyrkosymfoni som Hilding Rosenberg företräder i sina bägge: Det klassiska schemat är fritt uppmjukat, men behåller som ram vissa ingredienser. Redan det första rytmiskt pregnanta korta temat väcker intresse där det införes av orgeln för att sedan upptas och bollas med av övriga instrumentgrupper i tur och ordning. I andra satsen införes även ett profant element, men det elegiska – må vara kyrkliga – avgår dock med segern. Tredje satsens Fughetta är av mera humoristisk natur, något finns där, erinrande om sakristianen – Stiebel i Tosca. I sista satsens präktiga Passacaglioråder en viss dogmatisk kyla, men den är fylld av musikalisk spänning. – Man förstår blott ej att detta ändå relativt lättillgängliga verk ej framkallade mer spontant bifall från salongen. Det är då blott att hoppas att det med det snaraste kommer åter på programmet, både här och annorstädes – för publikens skull.
Socialdemokraten. E. M. S.
” Yngve Sköld kan sitt ”yrke” och är en färgrik fast ej så fyllig profil i vårt musikliv. Den symfoni söndagskonserten satt först på programmet har han olyckligtvis kallat ”kyrklig” – Sinfonia da Chiesa – vilket illa täcker innehållet som man nog kan kalla ganska världsligt trots ett skickligt utnyttjande av orgeln. Det blev mestadels mycket välklingande musik med läckra tondagrar, och jag satt i varje fall fängslad till sista tonen förklingat.”
Aftonbladet. T. N.
”Yngve Sköld presenterade för tre år sedan en symfoni i c-moll, hans andra i ordningen, som väckte mycket uppseendeoch klart vittnade om att dess skapare var att räkna till våra gedignaste och intressantaste tonsättare på de större orkestrala formernas område. Man kan väl inte säga att den nya ”kyrkosymfoni” av hans hand som framfördes i Konsertföreningen på söndagskvällen rubbade en visshet; därtill hade den alltför många detaljer av värde. Men nog grusade den en del förhoppningar, såtillvida att man hade väntat sig mer av kompositören än detta övervägande torra hantverk. Stycket sades i kommentaren ha fått sitt namn, ”Sinfonia da Chiesa”, på grund av ”en viss kyrklig prägel”. Det vaga uttrycket berodde förmodligen på att kyrkligheten i symfonin höll sig tämligen diffus. Stilen var blandad och kunde gälla ungefär vad som helst – utom ren underhållning. Formellt hade satserna var och en för sig klassisk anknytning, men tillhopa lämnade de en ganska löst konturerad, halvmodern bild. Efter detta första åhörande stannade tredje satsens fughetta bäst i minnet; dess scherzostämning hade ett fantastiskt drag av god effekt.”
Dagens Nyheter. C. B-g.
”Yngve Sköld är väl inte så utpräglat personlig i själva tonspråket, men hans symfoni i c-moll, presenterad för ungefär tre år sedan, minns man gott ändå som ett i all sin eklekticism individuellt gestaltat verk, som ett imponerande kraftprov på konstnärlig vilja och kunnighet. Hans senare tillkomna Sinfonia da Chiesa, som på söndagskvällen spelades för första gången i Konsertföreningen, gjorde knappast samma fördelaktiga intryck. Den var visserligen flott och rundhänt upplagd och tekniskt nog så skickligt utarbetad med dristiga stegringar och välmåttade kontrasteffekter, men i längden lät den mera larmande än uttrycksfull, och dess stil tedde sig synnerligen diffus och endast bitvis samhörig med verkets artbeteckning. Den sakrala eller kyrkliga stämningen härflöt huvudsakligast från den ibland solistiskt ingripande orgeln, men skymdes för övrigt bort av högst världsliga tongångar och motiv – den händigt fugerade tredje satsen t.ex. tycktes falla helt utanför den vördnadsbjudande ramen, försåvitt man nu inte möjligtvis skulle frammana bilden av ”le jongleur de Notre Dame” eller något likartat. I vilket fall som helst: riktigt helgjuten i väsentligt avseende verkade inte denna ”kyrkosymfoni”
Svenska Dagbladet. K R-n.
”Konsertföreningens söndagskonsert hade en svensk nyhet på programmet, Yngve Skölds Sinfonia da Chiesa (kyrkosymfoni), ett fantasifullt och skickligt gjort verk. Musiken företer en ganska egendomlig blandning av ålderdomlig och modern stil, som ibland inte är helt och hållet lyckad; i synnerhet i andra satsen blir kontrasterna väl stora.Sköld skriver emellertid en mycket intressant och fin kontrapunktisk sats och hans instrumentation är färgrik och effektfull. Första satsen är enligt min mening verkets starkaste; musiken har en utomordentlig kraft och intensitet, och den byggs upp på ett sätt som nästan erinrar om Bach. Andra satsens första tema är synnerligen dramatiskt, det verkar nästan recitativ, och som kontrast kommer ett mässande hymnartat tema, vilket som sagt skär sig ganska kraftigt i stilen mot resten. Den tredje består av en fugetta med ett livligt och spirituellt tema . Den gav emellertid ett ganska oklart intryck på grund av att så många stämmor rörde sig samtidigt att den ena fördunklade den andra. Sista satsen som är en Passacaglia, har i början en ganska enformig harmonik, men avslutningen är så ståtlig, att man får intrycket, att tonsättaren med avsikt velat spara på färgerna i början. Symfonin är emellertid ett synnerligen intressant verk, och man lyssnar med nöje hela tiden.”
Morgonbladet. Dag Wirén.
”Gårdagens tolkningar stodo alla på ett mycket högt plan. Framför allt gäller detta om första programpunkten, som upptog en nyhet, Sinfonia da Chiesa, op. 38 av Yngve Sköld. Man förstår också att Bengtsson inspirerats av denna uppgift. Sällan kan man notera en konstnärligt så tungt vägande nyhet som den i går presenterade. Sitt namn har symfonin fått genom sin kyrkliga prägel. Denna prägel har kompositionen inte vunnit genom en arkaiserande stil utan främst genom sin allmänna sakrala läggning. I orkestern ingår också orgel, vilket ytterligare understryker verkets kyrkliga karaktär. Det är emellertid högst få meditativa partier i verket. Kompositören spar varken på krut eller på färger, och det hela gnistrar och sprakar av dramatisk glöd. Det är endast i andra satsen som några vekare stämningar träda in, och det var inte utan att man här ibland tyckte sig ana en viss påverkan av Wagner. Det ligger ju just nu nära till hands att dra jämförelser med Parsifal. Sista satsens slutstegring var överväldigande praktfull. Man fick nästan en visuell förnimmelse av mäktiga gotiska valv och pelargångar. Symfonin är utan tvekan kompositörens mest betydande verk hittills och man hoppas livligt på ett förnyat åhörande.”
Arbetaren. F. L-g.
”Skölds stycke är helt imponerande i sin allvarliga manliga resning, hans tonspråk har aldrig tidigare uttryckt sig så avancerat eller personligt övertygande, och i denna fyrsatsiga, religiöst stämda tondikt med sin konstfärdiga struktur och rika klangmöjligheter kommer säkert att låta tala om sig i svenskt musikliv. Det är ett moget verk, och lika starkt i uppfinningen som fast i formen.”
Nya Dagligt Allehanda. Ture Rangström.
Samma dag förekom en notis i Stockholms Tidningen;
”Nordiska violinstycken förekommo vid ett halvtimmes program i radio, som violinisten Josef Grünfarb med säker teknik teknik och stor vacker ton föredrog på söndagsmiddagen. Mera genuint och omedelbart känt verkade då Yngve Skölds ”Lyriskt Poem”, vars nordiska tongångar dock svallade väl upprört ibland för att kompositionen som helhet skall kunna anses passa in under den angivna titeln.”
Stockholms Tidningen. I. L.
Nästa klipp är från 16. Mars 1946 då Sinfonia da Chiesa framfördes i Gävle.
”Bland våra inhemska yngre symfoniker står Yngve Sköld i främsta ledet och uruppförandet av hans ”Sinfonia da Chiesa” övertygade om detta. Rätta namnet borde dock ha varit rätt och slätt symfoni, enär den har föga speciellt kyrkligt i sitt innehåll utöver sista satsen. Måhända har instrumenteringen, vari orgel ingår, påverkat till namnet kyrkosymfoni. Yngve Sköld har emellertid en klangfantasi, som i ymnighet är ovanlig för svenskar och hans kunnighet i instrumentering är ju ett starkt medel att återge de goda ideerna. Kontrapunktiken står ej heller efter och koncentrationen i hela verket är ovanligt stark i dess dramatiska uppläggning, som i innehållet för ens tankar till Cesar Franck och Sibelius andra symfoni. Tonsättaren spelade själv orgelstämman i verket, som f. ö. tycktes få bästa tänkbara utförande under Eric Bengtsons hängivna ledning genom alla svårigheterna.”
Gefle Posten.
Den 27. Februari 1949 uruppfördes Tredje Symfonien i Norrköping.
”Symfonipremiär i Norrköping.
Orkesterföreningen i Norrköping vilar sannerligen inte på sina lagrar. Knappast har premiärstämningen efter det svenska urframförandet av Monteverdis numera riksbekanta Orfeo lagt sig , förrän den ambitiösa och livaktiga institutionenär färdig för nästa urpremiär, den här gången dock på ett färskt verk av svenskt ursprung, nämligen av stockholmskomponisten Yngve Skölds Tredje Symfoni. Den flitige tonsättaren, som härom året hade en ny pianokonsert uppe i Stockholms Konsertförening (tyvärr inget om detta i klippboken), fyller 50 år frampå vårkanten och anser tydligen tillfället lämpligt till att framvisa sitt 50:e opus; symfonien bär nämligen detta opustal. Verket är fyllt av sprudlande liv – 50 år är ju ingenting nu för tiden, vilket tonsättaren tydligen vill demonstrera. Detta gäller särskilt första satsen, ett trotsigt och märgfullt allegro, och tredje satsen där blåsarna och stråkarna tävlar med varandra i instrumentala vitsigheter. Mot dessa hade som kontrast ställts den stämningsfulla, långsamma satsen, som efter en vekt drömmande inledning småningom reser sig och så plötsligt brister ut i smärtfylld intensitet. Där visar Sköld att han kan ha vassa klor, om han så vill, och inte minst verkningsfullt är det sätt varpå han långsamt drar in klorna igen och återfaller i dov resignation. Finalen återigen tar upp något av de tidigare vitalitetsfyllda anslagen, men inte riktigt med samma koncentration som förut – satsen verkade ibland en aning för hurtfrisk. Inte heller kunde man här finna samma pregnans i temabildningen som t.ex. i första satsen, vilken behärskades av ett karaktäristiskt tretonsmotiv, ypperligt presenterat och genomfört. Heinz Freudenthal hade nedlagt ett stort arbete på presentationen, och tonsättaren som själv var närvarande, kunde ha all anledning att vara belåten. Även med bifallet, vilket var synnerligen livligt och åtskilligt långvarigare än vad som i Stockholms Konserthus brukar bestås svenska nyheter.
Stockholms Tidningens utsände medarbetare, Ingemar Liljefors.
Yngve skrev sin violinkonsert op. 40 redan 1941 men enligt klippboken fick den vänta till 1948 på sitt uruppförande i Tyskland och till 1955 på det första svenska uppförandet och då i radio, troligen från Frykbergs lördagskonserter på Nybrokajen.
”Ny svensk violinkonsert.
Yngve Sköld har ej låtit sig influeras av moderiktningar, hans musik undviker experimenterande och håller en nyromantisk linje med klar formgivning, tonvikt på melodisk uttrycksfullhet och kolorit i harmoni och instrumentation. De nya, kärvare färgvalörer hans tonspråk tillförts är endast krusningar på ytan; i stort sett är stilen sig lik från tidigare verk. Hans violinkonsert d-moll presenterades på lördagsmiddagen för första gången för svensk publik via radio; uruppförd i Tyskland 1948 har den, underligt nog, fått vänta så länge på inhemsk premiär. Stilen har anknytningspunkter till nordisk och tjeckisk ton utan att förfalla till eklekticism, vackrast blommar komponistens lyriska ådra i andantet, som med sitt fint spunna, visartade huvudmotiv och sin stämningsförtätade klangatmosfär ger visuella förnimmelser av vildmark i sommartid. Rolig är finalen, den börjar med spetsiga träblåsarrytmer, varpå soloviolinen övertar och leder fältet i scherzogaloppaden. Kvick och sprittande musik, som mot slutet låter solisten visa sig på styva linan i en för instrumentet tacksamt lagd solokadens. Komponisten har skrivit bravuröst och skickligt för soloviolinen liksom också hans partitur äger stora klangliga förtjänster. I Josef Grünfarb hade han en tekniskt briljant tolkare med sidenskimrande ton, och i Sten Frykberg en konstnärligt besjälad återgivare av partituret. Radiotjänsts symfoniorkester spelade.
W. S.
Yngves Fjärde Symfoni op.66 från 1966 uruppfördes först 1974. Vi har alltså här ett hopp i klippboken på nitton år, vad hände?
”Yngve Sköld – i tiden.
Symfonin är en långlivad form. Den avlöste barockens stora byggnader vid mitten av 1700-talet. Detta innebar en radikal tyngdpunktsförändring; från ett uttryck för en allomfattande och allmännelig religiös världsbild till en i den enskilda människan centrerad spegling av denna. Spegling av världen: symfonin skiljer sig från andra musikformer genom att alla flyktiga spänningar, ögonblicksinfall där är radikalt bortskurna. Eller kanske riktigare: är införlivade med och modifierade av ett större sammanhang: symfonin uttrycker, eller försöker uttrycka, en människas totala situation i världen och världens summa i henne. En yttre uppenbarelse av detta är symfonins medium, orkesterns människo- och potentiella ljudmassor; den största av musikaliska mikrokosmer, ett representantskap för mänskligheten. Att symfonin kommit att spela en sådan roll måste i hög grad bero på att dess form är like med dess så mycket mänskligt liv omfattande innehåll. Den täcker den ofrånkomliga brottande problematiken, vilans återhämtning, levande distans och perspektiv, dansen, leken, en syntes av allt detta som står mitt i livet – igen: symfonin är människan i världen och världen i människan. I onsdags kväll gestaltades en sådan positionsbestämning av värld och människa i radion: Yngve Skölds fjärde symfoni uruppfördes. Yngve Sköld är född 1899. Han skriver långsamt och eftertänksamt, men har en ganska ansenlig produktion bakom sig: Fyra symfonier, tre pianokonserter och ett antal solokonserter för andra instrument, en hel del kammarmusik och ett stort antal sånger. Yngve Sköld är fast rotad i den klassiska tonala traditionen och dess former. I sina symfonier har han bl. a. arbetat med en ständig utvidgning av harmoniken, i likhet med så många andra nyklassicister. Första satsen i fjärde symfonin inleds av en dovt ödesmättad stämning där pukorna spelar en framträdande roll, en mäktig stegring planar ut i milt lyriska träblåsarklanger: det symfoniska spelet har börjat. Ett spel som är måttfullt varierat, behärskat i hållningen, utan en ton för mycket. Den långsamma satsen är till en början dunkelt mossmjuk i klangen, med insprängt stort, kraftfullt scherzoparti som mest är skämtsamt bara till namnet, i grunden skäligen bistert. I all sin smidiga rörlighet är också tredje satsen ganska järnhaltigt barsk, med stor doft av länge mognat svårmod i de lyriska partierna. Finalen konkurrerar med ett slags för hela symfonin signifikativ försynt storslagenhet; en lugnt skarpögd och samtidigt misslynt resignation utan någon som helst modlöshet – en sinnesförfattning som kändes som ett både avundsvärt, adekvat och konstruktivt svar på en värld som vår.”
Dagens Nyheter. Runar Mangs.
YNGVE STJÄL SHOWEN.
Wilhelm och Ib Lanzky-Otto, två av våra främsta hornister, höll en mycket personlig konsert med musik av sina favoriter och vänner, däribland Yngve. I den följande artikeln i D.N. lyder rubriken:
Det våras för Yngve Sköld, 82.
”Så mycket vackrare ting de praktfulla musikanterna bjöd på efter paus. – och framför allt – den i år 82-årige Yngve Skölds ”Svit op 71” för horn och piano. Yngve Sköld låter sitt tonspråk bottna i en tyglad högromantik. Han vet hur man spänner en båge och han vet hur hårt den tål att spännas innan dämpande kontrast måste få driva sitt spel. Han vet också var relationen kontrapunkt-klangverkan blir rik och spännande och omsätts i sammansatt lyssnarupplevelse. Hans attityd är den mogne berättarens och rika personlighetens . Hans meddelanden skakar oss inte men gör livet rikare. Under årtionden har den förnämlige komponisten Yngve Sköld fått stå tillbaka för mer spekulativa namn. Dags för bot och bättring, bästa Konserthusstiftelse och bästa Riksradio. Just i dag behöver vi Yngve Skölds sansade och avklarnade kvaliteter.”
Dagens Nyheter. Leif Aare.
I Sydsvenska Dagbladet publicerades den 4. December 1984 en recension av en konsert med bl.a. Yngves musik där ingressen så väl återger Yngves situation.
”Slitstarkt Helsvenskt
Ibland blir man direkt glatt förvånad då man på en konsert får ta del av svensk musik som både är sällan framförd och av slitstark kvalitet. I förlängningen av en dylik stimulerande bekantskap ligger nödvändigt en vemodig undran hur mycket inhemsk musik av värde som förvaras på biblioteksmagasin eller i arkiv och som borde omsättas i klingande resultat. Studerar man t.ex. Lennart Hedwalls stora inventering av den svenska symfoniskatten blir man påtagligt medveten om detta problem.
Ett dylikt udda verk inledde konserten på söndagskvällen i Musikhögskolans konsertsal med Malmö KFUM symfoniorkester under Kaj Anderbergs ledning, den nu 85-årige Yngve Skölds Konsert för violin, violoncell och orkester från 1950 med Einar Sveinbjörnsson och Guido Vecchi som solister. Detta tresatsiga verk lyckades verkligen fängsla i sin fina balans mellan känsla och saklighet, fantasi och formbehärskning. Sköld skriver i en moderat modernistisk stil, som visserligen inte saknar kärvhet men där kärvheten mjukas upp och kontrasteras på ett synnerligen tilltalande sätt av fantasifulla arabesker, inte minst i soloinstrumenten, vilkas partier genomgående kompletterar och svarar varandra på ett elegant sätt både i samspel och i dialog.
Paul-Christian Sjöberg.
Visserligen finns ett antal program, där Yngves musik har förekommit, några artiklar som behandlar mer generella skeenden i musikvärlden utan att ha direkt bäring på Yngves verk. Därför avslutar jag min genomgång av klippboken med tonsättarkollegan Hans Eklunds nekrolog. Jag hoppas att denna genomgång kan skapa en insikt i och förståelse för de stora problem, få ljusglimtar och många besvikelser som Yngves musikkarriär innebar.
Björn Olsson.
Yngve Sköld har avlidit.
Tonsättaren YNGVE SKÖLD, Ingarö, har avlidit i en ålder av 93 år. Han föddes i Malmköping (Vallby) och studerade piano, harmoni, kontrapunkt och komposition i Stockholm med organistexamen 1919. Studierna fortsattes vid konservatoriet i Brünn och Prag. 1933 tog han högre kantorsexamen och högre musiklärarexamen i Stockholm. I föreningen Svenska tonsättares riksarkiv var han verksam 1939-64 och i Svenska occidentalförbundet var han kassör och sekreterare 1936-64. Närmast sörjande är makan Olga, sonen Gunnar med hustru Solveig samt barnbarn.
ÄNNU EN FIN TONSÄTTARE och människa, Yngve Sköld, har lämnat det jordiska. Han efterlämnar en rik och förnämlig produktion, bland annat fem symfonier, solokonserter, orgelmusik och en mängd kammarmusik för olika besättningar.
Mitt första möte med Yngve var på Tonsättarföreningens bibliotek där han var anställd, därtill nöd och tvungen av ekonomiska skäl. Jag var utsänd av Orkesterföreningen i Sandviken för att botanisera bland svenska verk och fick då syn på Sinfonia da Chiesa, som jag ansåg vara ett ypperligt verk av Yngves hand fast jag då inte visste att jag hade tonsättaren framför mig. Sedermera i Tonsättarföreningen blev vi mycket goda vänner ända tills hans krafter sinade. Beklagligt är att han inte på långt när fick den uppskattning han verkligen förtjänade under sin livstid, delvis på grund av blygsamhet och motvilja att prata för varan. Jag minns ett sammanträffande med Hilding Rosenberg på STIM då vi kom att tala om Yngve. Hilding sade; - Den grabben är hyperbegåvad. Det kan man verkligen hålla med om. Det är att hoppas att eftervärlden kommer att upptäcka vilka kvaliteter som ryms i hans musik och att den kommer att spelas ofta. Då sitter han nog i sin himmel muttrar på sitt oefterhärmliga sätt:
- Det där var väl inte så märkvärdigt.
Det är just vad det är.
HANS EKLUND. Tonsättare.